After Glow

Nu ska jag inte anstränga mig mer i år. Inga mer påtvingade tidiga morgnar med tårfyllda farväl till dubbla täcken och tre kuddar innan kroppstemperaturen stadigt stadigt sjunker till icke-existens i väntan på en buss som aldrig verkar komma. Inga fler ångestkvällar som blir till natt som blir till morgon i hålögt stadium framför en blek datorskärm fylld med ord man inte längre minns om de handlar om passé composé eller i-land kontra u-land. Inga fler skolluncher med inkompetenta kockar och potatis-med-potatis rätter som tvingar en att halka in på närmsta mataffär och köpa en tiokronors risifrutti för pengar man egentligen inte har. Nu är den mesta ansträngningen jag täcker göra att strosa runt i göteborg, slänga ner nära och kära i diverse snödrivor och dansa mig geléaktig på fest.

The Scent Of Love

Sickness

"Regeringen beslutade på torsdagen att införa ett system med förhandsprövning för nya programtjänster i alla tre public service-bolagen – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. I klartext handlar det om en åtskillnad av public service och andra medieaktörer. Public service-bolagen ska inte syssla med sådana program och medietjänster som, enligt regeringen, förstör marknaden för de kommersiella kanalerna. När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna." - DN


Finner inga ord. Så fruktansvärt jävla svinäckligt.

Teach me gently how to breathe

I find shelter, in this way
Under cover, hide away
Can you hear, when I say?
I have never felt this way


The xx - Shelter
Idag har det gått ett halvt år.

While We Go Dancing

Sitter i skolan och peppar med min absolut bästa låt just nu. Time Of My Life med Patrick Wolf. Lyssnar på den i snitt kanske femton gånger om dagen. Vi har något speciellt. Älskar när man spelat en låt man gillar så många gånger att den fastnat bak i huvudet och spelas som ett konstant soundtrack till allt man tar sig för.

I Am A Wicked Child

I år har jag lite blandad känsla inför det här med julklappar. Det är fint när man ger något personligt och genomtänkt man själv och personen man ger det till har egna band knutna till det. Eller något den andre kanske sagt den behöver. Omtanke. Men när det köps julklappar endast för köpandets skull orkar jag inte längre. I alla fall inte idag. På bussen hem satt jag och hörde på alla som satt och diskuterade julklappar till alla tänkbara släktingar och icke-släktingar. Men ingen värme när de sa namnen eller djupa funderingar över fina presenter som skulle kunna betyda nåt. Sen gick tankarna på hur man är med om eller hör talas om hur personer kan bli ledsna, upprörda eller till och med arga över att denne inte fått klappen den önskat. Och förlåt, men hur fan går det ihop? Vi har tak över våra huvuden, gratis skola, gratis sjukvård och ett land där levnadsstandarden är hög. (Om man tänker ekonomiskt och materiellt, för det är ju det enda som räknas. DUH. Hälsa och välmående inte riktigt 21'st century style.) VI ÄR INTE ENS ETT SÄRSKILT KRISTET LAND LÄNGRE! Åh, orden stakar sig, blir så arg och ledsen. Så citerar åsiktsblogg, en av de klokaste människorna, istället: "Jag tror inte att barnen i Bangladesh blir hjärtekrossade om de inte får det där PS3spelet de såg i BR-katalogen. Människor i Bangladesh blir inte deprimerade eller utbrända var tredje månad. Varannan amerikan går till en psykolog."


Så jag avslutade min bussresa med att skicka ett sms till mina systrar och frågade om vi inte skulle skippa klapparna i år. Att det räckte med att få spendera julen tillsammans med dem. Fick svaret: "Åh, tänkte precis säga samma sak! Det är ju dig jag vill ha, inte dina pengar."

I am a slave to my early grave

Jag vill tro att alla har någon fobi. Själv tycker jag det kan vara rätt kul, spännande och knäppt att höra om andras fobier, bara jag inte själv delar dem vill säga. Förstås. Jag har tre stycken. Den ena är nog den mest självklara och uppenbara, spindlar. Uäh, det kryper i fötterna på mig bara av att bokstavera det. Den andra är mejeriprodukter som passerat sitt bäst före-datum. Om så ens med bara en enda dag. Väldigt fånigt och slösaktigt av mig, men jag klarar det bara inte. Kan ha något att göra med att när jag för massa år sen drack ett glas mjölk och möttes av sura klumpar. Den tredje är när jag sitter vid datorn och dricker nåt varmt, oftast kaffe. Det enda jag kan tänka på, förutom förundran över hur något så brunt kan vara så gudomligt, är att jag ska snubbla till med handen och spilla. Rakt över datorn. Detta hindrar mig dock inte för att fortsätta dricka kaffe (eller andra varma drycker) över datorn, konstigt nog. Jag är nog alldeles för beroende. Eller så älskar jag det så mycket att jag finner risken värt det. Antagligen både och. Ack den dag då lunchens kaffekopp inte kommer kosta mig de vanliga femton kronorna, utan flera tusen. Det här med kaffe kan vara dyrt.


Men värt det.

I Used To Complain, Now I Don't

Vi har en väldigt fin relation jag prisar innerligt och inte känner annat än stolthet och kärlek för.

You and I buy star maps and ding dong ditch a televangelist

Darwin Deez. Min senaste musikaliska crush. Känslan hans musik framkallar är av den sortens man känner när man nykär dansar på fest och solen börjar gå upp igen och man har allsång under ett partytält. Rörelserna börjar bli suddiga, man vill och tror att den stunden varar för evigt och man är helt hög på eufori, en blandning mellan lycka och lite för mycket vin. Och alla förstår varandra och varandras känslor för innerst inne är alla lika konstiga och knäppa. Jag och Darwin, tillsammans ska vi dansa oss varma genom vintern.

JAG MENAR KOLLA PÅ HONOM!

Indestructible

Alla skriker sig helt plötsligt hesa på snön. Vare sig det är lovord eller glada utrop får man aldrig tystnad tillbaka vid ett svalnande samtal där vädret blivit sista resorten. Jag gillar den dova känslan snön skapar i staden, då trafiken inte längre blir lika dånande. Knarret under skosulorna får komma fram och ingen annan än du och knarret existerar inte längre, om så bara för en stund. Jag gillar att ta en paus i snöskottning och brotta ner ens skottningspartner i närmsta snödriva. Komma in i värmen igen och dricka varm choklad. Jag gillar att låta snökaoset ställa in alla bussar och därför få stanna intrasslad bland täckena hela dagen istället. Se det ljusa i det där vita på marken istället för att bara vara inne och låta de bittra muttret ta över atmosfären. Det är en av mina nyilärda egenskaper jag prisar högst. Att kunna rycka på axlarna åt en sak, vända sig om och le åt en annan.

Leave this academic factory, you'll find me in the matinee. The dark of the matinee is mine

Idag är det enda ljusa från utsidan av en husvägg jag sett solen på ett rött tegeltak.
Vita fläckar från snö och efterhängsen frost.
Eller, jag tror att det var sol.
Såhär i efterhand minns jag inte riktigt.
Mörkt när man lämnar hemmet för några timmars ovisshet om världen utanför,
Mörkt när man återvänder.
Mörkt när man sover och mörkt när man vaknar.
Mörkt när man färdas och mörkt när man betraktar.
Mörkt när man blickar tillbaka.

Åh vad jag hatar mörker.

You are beautiful, Susie Salmon

"If I had but an hour of love, If that be all that is given me, An hour of love upon this earth, I would give my love to thee."


The Lovely Bones. Även om jag har många filmer kvar att se vet jag att denna film alltid kommer att vara något av det vackraste jag någonsin sett. Det är något sådant man sparar för sig själv och är noga med att inte ta fram för ofta. Man vill behålla det magiska och gör de utvalda tillfällena med den till någonting heligt man inte delar med någon. Jag tror alla har sådana vanor. Djupt privata, nästan som en helig ritual, fastän den kanske inte alltid är medveten. Man brukar ofta höra om de fula ovanorna medan det är de vackra vanorna jag tror avspeglar ens innersta. Något man bara låter ta fram ibland, i ensamhet. Någonting heligt.

Though my good times are just paying dues

Bild: Jack White, geni.

Take it as it comes and be thankful when it's done. There's so many ways to act, and there's many shades of black. The Raconteurs - Many Shades Of Black. Helt fantastisk text full av sanning man aldrig kan påminnas om för många gånger.

I wish that you were here with me to pass the dull weekend

You used to think that someone would come along. And lay beside you in a space that they belong. But the other side of the mattress and box springs stayed like new. What's the point of holding onto what never gets used? Other than a sick desire for self-abuse. Death Cab for Cutie - Your New Twin Sized Bed.

Längs med diket dansar vi till månskenssonat

Perfekta stunder djupt i skogen med vänner och alkoholhaltiga smilgropar tenderar att ha konsekvensen att ens tankegångar dagen efter inte riktigt är som de ska. Särskilt då ens underbara skola helt sonika bestämmer sig för att ha öppet hus där man ska locka potentiella ettor genom debatt om könskvotering. Själv skulle jag fallit som en fura för mina hesa anföranden och frenetiska darrande handrörelser. Men en sådan fruktansvärt underbar kväll är värd all ringrostighet i universum och världen blir trots allt ett lite gladare ställe med tre vänner som lyckligt dansar sig genom natten till morgonen än en värld där dessa tre vänner ligger och sover.

The Kiss

"It's the simplest thing. A kiss. It's a doorway to everything else. Promise, hope, a future with someone."

These are the days and the nights of these sweet humbling heights

Bild: Jag (Superman) på skridskor vintern 2008.

Livet, what are you doing to my head? Går omkring som en euforisk älva framkallad av lite för mycket absint i ett vinterland lika magiskt som när man var fem.

Enterlude.

Välkommen till detta blandband som nog mest kommer att handla om trassliga texter, musik och annat fint. Mest en plats som jag hoppas kommer att fungera lite som ett minnessåll som ju måste vara varje trassligt tonårshjärnas dröm. Nu trycker jag på play.