Tillsammans är vi vi, det är vad jag tror

Den Svenska Björnstammen. Dom blir bara mer och mer en del av mig för varje dag. Men dom vet inte om det. Den enda glimten dom förmodligen inte fått av mig är en uppsträckt hand i ett rum fyllt av kondenserade kroppsvätskor, skrik och ett unisont "så dansar vi till dansmusik igen..". I går natt drömde jag om dom. På en festivalcamping sprang jag omänskligt snabbt från alla mina vardagsproblem och eventuella konfrontationer. Grejen var bara att jag alltid kom fram till samma ställen, det fanns liksom ingen annan väg. Och i slutet av den, en pytteliten scen dold av långt ogräs och diverse skräp. Viljan till flykt ersattes av viljan att bara vara där när några likasinnade bakom mig frågar om jag också är där för att se Björnstammen. Och sen är det bara vi.

Det tror jag är grejen med deras musik. Det är inte meningen att den ska vara djup och med massa underliggande meningar hit och dit utan bara något så enkelt att dansa, glömma och vara glad eller rentav hysterisk och vårdslös till.

Jag är väl sansad nu när vi beter oss som djur
Vi är en mänsklig bur kan inte komma ur

The sticky stuff..

Fyfan vad fina dom är.

Sen är denna sjukt lik How To Say Goodbye med Paul Tiernan. Också fint. Men den finns inte på Youtube, bara massa halvdana webcam-covers. Mindre fint. Men han finns på Spotify, det är fint, särskilt albumet Belle. Nu ska jag säga fint en sista gång. Fint.

Träffad av splitter mitt i en mening

Typ så känns det nu. Tyckte mig vara redo för 2011 men tji fick jag.
Dubbla antibiotikakurer, exotic snacks och en jävla massa tranbärsjuice, fula myskläder, spellistan "another sunny day", böcker och dator samt en inställd helg. Fan.

Half The Size Of Nothing

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din"
Så sjunger Håkan Hellström till oberäknerliga bristande tonårshjärtans medhåll.
Jag har någon, jag vet kanske inte vem jag är men samtidigt vet jag också att jag vill vara min egen person och inte någon annans.
En person som känner och är nöjd med sig själv och som kan dela med sig av sig själv till andra.
Kanske ge bort en bit eller två,
Oviss om utgången men beredd att chansa.

Då chansningen är en dörr på glänt som när som helst kan flyga upp och blotta ett hav av möjliga och omöjliga utgångar.
Grejen är väl bara att våga lyfta handen och trycka ner handtaget.

Ibland skriver jag så invecklade metaforer att jag glömmer bort vad det var jag tänkte på från början.

Juste, att hitta sig själv var det ja.
Vissa letar efter den stora kärleken som ska göra en fullständig.
Andra Jesus eller Gud.
Meningen med livet eller Pythagoras sats.
I grund och botten ett komplemet till självet man finner ofullständigt. Man själv, ingen annan.

Vad är det som talar om för en att när man väl hittat den saknade biten kommer man bli hel och nöjd och fylld av harmoni över sin egen existens?
Har man väl börjat leta efter en sak är väl chansen rätt stor att när man vid upptäckten kommer ta upp sökandet på något nytt?
Något som då kommer göra ens kompletta själv ännu mer komplett. Komplettare.
En tävlan att bli komplettast.

Vissa vet nog inte ens om att de letar.
Lycklgt ovetande med spontana skratt på läpparna.

Climb up here with me and let's forget about sleep, and lay down

The Bluetones. Band jag nyupptäckt och inte kan sluta gilla mer och mer för att slutligen älska. Bandet flikar in Scott Pilgrim vs. The World med "Sleazy Bed Track" och det var där jag upptäckte dem. Älskar sånt, när man helt plötsligt snappar upp en låttext eller musikslinga ur en okänd låt ur en okänd artist eller ett okänt band. Känslan i bröstet när man går in på Spotify och söker upp artisten/bandet är som att hålla en nyckel i handen och låsa upp dörren till något man är menad att ta del av, menad att älska. Och det är något av det bästa och finaste jag vet. Samtidigt som det går hand i hand med en panikkänsla. För, hur oändligt många oupptäckta band där ute finns det då inte man inte ännu lagt märke till och vars musik nästan är ämnad till ens öron?

Happy new year, happy new year

Klockan är halv tolv och det är dags för raketerna. Efter instruktioner leder jag vägen till parkeringen vid badplatsen. Fel, den översnöade parkeringsplatsen. Vilket resulterar i hårda brottningsmatcher, snöbergsbestigning och herren på täppan. Skjuter fyrverkerier, kramar, kysser, håller händer, tar gruppbilder, pussbilder, älskar alla omkring mig. ÅH ord finns inte för hur perfekt den halvtimman var. Vi inser att tolvslaget är om fem minuter och halvspringer halvengagerat tillbaka till huset. Jag vet någonstans att vi inte kommer hinna så jag håller min iskalla telefon i mina iskalla fingrar för att hela tiden veta när gammalt blir nytt. Tjugotre femtioåtta.. Jag minns inte när vi tog varandras händer.. Tjugotre femtionio.. Vinglar lite i mina stövlar, varannan blick är på klockan.. Tolv. Stannar. Minns inte vad jag säger för att stoppa även dig men snart kysser vi varandra och jag vet att det är något som aldrig kommer att bli gammalt. Vi står kvar mitt på vägen, över oss fyrverkerier från olika hushåll, tills de sista kommit ikapp oss. Tillsammans går vi sedan tillbaka till huset där en av mina bästa nätter någonsin kommer fortsätta. Och jag kan inte sluta le.