Den Svenska Björnstammen. Dom blir bara mer och mer en del av mig för varje dag. Men dom vet inte om det. Den enda glimten dom förmodligen inte fått av mig är en uppsträckt hand i ett rum fyllt av kondenserade kroppsvätskor, skrik och ett unisont "så dansar vi till dansmusik igen..". I går natt drömde jag om dom. På en festivalcamping sprang jag omänskligt snabbt från alla mina vardagsproblem och eventuella konfrontationer. Grejen var bara att jag alltid kom fram till samma ställen, det fanns liksom ingen annan väg. Och i slutet av den, en pytteliten scen dold av långt ogräs och diverse skräp. Viljan till flykt ersattes av viljan att bara vara där när några likasinnade bakom mig frågar om jag också är där för att se Björnstammen. Och sen är det bara vi.
Det tror jag är grejen med deras musik. Det är inte meningen att den ska vara djup och med massa underliggande meningar hit och dit utan bara något så enkelt att dansa, glömma och vara glad eller rentav hysterisk och vårdslös till.
Jag är väl sansad nu när vi beter oss som djur
Vi är en mänsklig bur kan inte komma ur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar