After Glow

Nu ska jag inte anstränga mig mer i år. Inga mer påtvingade tidiga morgnar med tårfyllda farväl till dubbla täcken och tre kuddar innan kroppstemperaturen stadigt stadigt sjunker till icke-existens i väntan på en buss som aldrig verkar komma. Inga fler ångestkvällar som blir till natt som blir till morgon i hålögt stadium framför en blek datorskärm fylld med ord man inte längre minns om de handlar om passé composé eller i-land kontra u-land. Inga fler skolluncher med inkompetenta kockar och potatis-med-potatis rätter som tvingar en att halka in på närmsta mataffär och köpa en tiokronors risifrutti för pengar man egentligen inte har. Nu är den mesta ansträngningen jag täcker göra att strosa runt i göteborg, slänga ner nära och kära i diverse snödrivor och dansa mig geléaktig på fest.

The Scent Of Love

Sickness

"Regeringen beslutade på torsdagen att införa ett system med förhandsprövning för nya programtjänster i alla tre public service-bolagen – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. I klartext handlar det om en åtskillnad av public service och andra medieaktörer. Public service-bolagen ska inte syssla med sådana program och medietjänster som, enligt regeringen, förstör marknaden för de kommersiella kanalerna. När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna." - DN


Finner inga ord. Så fruktansvärt jävla svinäckligt.

Teach me gently how to breathe

I find shelter, in this way
Under cover, hide away
Can you hear, when I say?
I have never felt this way


The xx - Shelter
Idag har det gått ett halvt år.

While We Go Dancing

Sitter i skolan och peppar med min absolut bästa låt just nu. Time Of My Life med Patrick Wolf. Lyssnar på den i snitt kanske femton gånger om dagen. Vi har något speciellt. Älskar när man spelat en låt man gillar så många gånger att den fastnat bak i huvudet och spelas som ett konstant soundtrack till allt man tar sig för.

I Am A Wicked Child

I år har jag lite blandad känsla inför det här med julklappar. Det är fint när man ger något personligt och genomtänkt man själv och personen man ger det till har egna band knutna till det. Eller något den andre kanske sagt den behöver. Omtanke. Men när det köps julklappar endast för köpandets skull orkar jag inte längre. I alla fall inte idag. På bussen hem satt jag och hörde på alla som satt och diskuterade julklappar till alla tänkbara släktingar och icke-släktingar. Men ingen värme när de sa namnen eller djupa funderingar över fina presenter som skulle kunna betyda nåt. Sen gick tankarna på hur man är med om eller hör talas om hur personer kan bli ledsna, upprörda eller till och med arga över att denne inte fått klappen den önskat. Och förlåt, men hur fan går det ihop? Vi har tak över våra huvuden, gratis skola, gratis sjukvård och ett land där levnadsstandarden är hög. (Om man tänker ekonomiskt och materiellt, för det är ju det enda som räknas. DUH. Hälsa och välmående inte riktigt 21'st century style.) VI ÄR INTE ENS ETT SÄRSKILT KRISTET LAND LÄNGRE! Åh, orden stakar sig, blir så arg och ledsen. Så citerar åsiktsblogg, en av de klokaste människorna, istället: "Jag tror inte att barnen i Bangladesh blir hjärtekrossade om de inte får det där PS3spelet de såg i BR-katalogen. Människor i Bangladesh blir inte deprimerade eller utbrända var tredje månad. Varannan amerikan går till en psykolog."


Så jag avslutade min bussresa med att skicka ett sms till mina systrar och frågade om vi inte skulle skippa klapparna i år. Att det räckte med att få spendera julen tillsammans med dem. Fick svaret: "Åh, tänkte precis säga samma sak! Det är ju dig jag vill ha, inte dina pengar."

I am a slave to my early grave

Jag vill tro att alla har någon fobi. Själv tycker jag det kan vara rätt kul, spännande och knäppt att höra om andras fobier, bara jag inte själv delar dem vill säga. Förstås. Jag har tre stycken. Den ena är nog den mest självklara och uppenbara, spindlar. Uäh, det kryper i fötterna på mig bara av att bokstavera det. Den andra är mejeriprodukter som passerat sitt bäst före-datum. Om så ens med bara en enda dag. Väldigt fånigt och slösaktigt av mig, men jag klarar det bara inte. Kan ha något att göra med att när jag för massa år sen drack ett glas mjölk och möttes av sura klumpar. Den tredje är när jag sitter vid datorn och dricker nåt varmt, oftast kaffe. Det enda jag kan tänka på, förutom förundran över hur något så brunt kan vara så gudomligt, är att jag ska snubbla till med handen och spilla. Rakt över datorn. Detta hindrar mig dock inte för att fortsätta dricka kaffe (eller andra varma drycker) över datorn, konstigt nog. Jag är nog alldeles för beroende. Eller så älskar jag det så mycket att jag finner risken värt det. Antagligen både och. Ack den dag då lunchens kaffekopp inte kommer kosta mig de vanliga femton kronorna, utan flera tusen. Det här med kaffe kan vara dyrt.


Men värt det.

I Used To Complain, Now I Don't

Vi har en väldigt fin relation jag prisar innerligt och inte känner annat än stolthet och kärlek för.

You and I buy star maps and ding dong ditch a televangelist

Darwin Deez. Min senaste musikaliska crush. Känslan hans musik framkallar är av den sortens man känner när man nykär dansar på fest och solen börjar gå upp igen och man har allsång under ett partytält. Rörelserna börjar bli suddiga, man vill och tror att den stunden varar för evigt och man är helt hög på eufori, en blandning mellan lycka och lite för mycket vin. Och alla förstår varandra och varandras känslor för innerst inne är alla lika konstiga och knäppa. Jag och Darwin, tillsammans ska vi dansa oss varma genom vintern.

JAG MENAR KOLLA PÅ HONOM!