I år har jag lite blandad känsla inför det här med julklappar. Det är fint när man ger något personligt och genomtänkt man själv och personen man ger det till har egna band knutna till det. Eller något den andre kanske sagt den behöver. Omtanke. Men när det köps julklappar endast för köpandets skull orkar jag inte längre. I alla fall inte idag. På bussen hem satt jag och hörde på alla som satt och diskuterade julklappar till alla tänkbara släktingar och icke-släktingar. Men ingen värme när de sa namnen eller djupa funderingar över fina presenter som skulle kunna betyda nåt. Sen gick tankarna på hur man är med om eller hör talas om hur personer kan bli ledsna, upprörda eller till och med arga över att denne inte fått klappen den önskat. Och förlåt, men hur fan går det ihop? Vi har tak över våra huvuden, gratis skola, gratis sjukvård och ett land där levnadsstandarden är hög. (Om man tänker ekonomiskt och materiellt, för det är ju det enda som räknas. DUH. Hälsa och välmående inte riktigt 21'st century style.) VI ÄR INTE ENS ETT SÄRSKILT KRISTET LAND LÄNGRE! Åh, orden stakar sig, blir så arg och ledsen. Så citerar åsiktsblogg, en av de klokaste människorna, istället: "Jag tror inte att barnen i Bangladesh blir hjärtekrossade om de inte får det där PS3spelet de såg i BR-katalogen. Människor i Bangladesh blir inte deprimerade eller utbrända var tredje månad. Varannan amerikan går till en psykolog."
Så jag avslutade min bussresa med att skicka ett sms till mina systrar och frågade om vi inte skulle skippa klapparna i år. Att det räckte med att få spendera julen tillsammans med dem. Fick svaret: "Åh, tänkte precis säga samma sak! Det är ju dig jag vill ha, inte dina pengar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar