Häpp häpp!

Nuäresåhärva. Jag har det senaste mer och mer känt att den häringa bloggen är väldigt "trång", och alla inlägg måste vara djupa/fina/väl genomtänkta etc. Har omedvetet börjat söka efter en mer laid back uttrycksform på internet, och efter att bäste Kristin skaffat sig en förjävla stilig tumblr vill ju inte jag vara sämre! 

SÅ: http://pankanki.tumblr.com/ 

Lite mer gött skitsnack och vardagsdravel, och med större chans till uppdatering vad som sker i nuläget! Farväl kära blogspot, tack för vistelsen. 

In Between

Internet, telefon, blogg, katt, bok, städning, mat, manikyr och pedikyr. Vad har dom gemensamt? Jo, dom blir alla helt plötsligt hur roliga och intressanta som helst. När då? Jo, när man har en halvfull uppsats som stirrar på en med onda times new roman-ögon. Helst ska den vilja bli inlämnad dagen efter också.

Jag håller huvudet över ytan genom att planera stunder i min favoritfamn och räkna ner dagarna tills vi får kasta omkring vita mössor i luften och vara småpackade i skolan.

Andas.

Rulla fram.

Åh, hade en sån fin stund tidigare idag som jag vill hålla kvar i minnet, så skriver ner den här. Satt utanför klassrummet där folk satt och var alldeles för seriösa med historia. Försökte imitera seriositeten, gick sådär. Sen efter en stund kom jag att tänka på att det snart var lunch, och naturligtvis börjar jag filosifisera om vad jag var sugen på. Vill minnas att jag förlorade blicken i fjärran, la handen på magen och sa "ooohh..". Kristin iakttar mig och säger med ett flin: "Du tänkte just på mat, eller hur?" Ah, vi känner varann minsann.

Appropå mat, nu måste jag springa till ugnen och hämta ut två rykande färska varma mackor med fetaost, oliver, tomat och ost.

Mat alltså.

Hard Times

"Ibland kändes det som om hon kunde definiera sitt liv utifrån det hon oroade sig för klockan tre på natten"

- Från boken En Dag. Utifrån en hel bok var det här det enda bra, nej till och med klockrent. Nåt man fastnar på och bär med sig. Författaren kanske la allt krut på just den meningen och sen.. ja, då fanns det inte mycket kvar att hämta.

.

It's always darkest before the dawn.

En annan typ av disco.

Har fastnat totalt och alldeles enormt för Detektivbyrån det senaste. Hur har jag inte kunnat göra det innan? Just nu är min hjärna alldeles för sprängfylld med gulgrönt snor som helst skulle vilja komma ut ur min näsa, öron och ögon samtidigt för att göra bra formuleringar om hur fina de är. Hursom. Fin fin fin skit. Kan det vara nåt annat när man känner sig som Amelie när man lyssnar på dom?

Vision of Division

Alltså. Något av det mest frustrerande som finns måste ju vara när man hör en ny låt. Musiksättningen är sjukt bra och ger låten nåt speciellt man inte hört så mycket av innan. Men så börjar sångaren sjunga, och hen har jordens mest störande röst någonsin. GAH! Sådant fruktasvärt slöseri med musik. Ge stycket till nån annan vettja, för lite välgörande ändamål sådär. Snälla?

When I see your face..

Jag och Kristin tog en av Marsmänniskan Brunos låtar, och gjorde den lite mer fantastisk. Läs och njut:

-


O, her eyes, her eyes, makes everyone feel like dying
Her hair, her hair smells like Mc Donald's frying
She’s so disgusting
And I tell her everyday

When I see your face
I just wanna run the other way
Cause your disgusting
Just the way you are

And when you smile
The whole world stops and vomits for a while
Cause you're disgusting
Just the way you are

Her lips, her lips, I wouldn't kiss them any day it she’d force me
Her laugh, her laugh, her breath is my worst enemy
She’s so disgusting
And I tell her everyday

And you know, you know, you know I’d never ask you out
It’s perfect where you’re standing, just stand out of my way
So don’t even bother asking if you look okay
You know I’ll say

When I see your face
I just wanna run the other way
Cause your disgusting
Just the way you are

And when you smile
The whole world stops and vomits for a while
Cause you're disgusting
Just the way you are

The way you are
The way you are
Girl, you’re disgusting
Just the way you are

When I see your face
I just wanna run the other way
Cause girl you’re disgusting
Just the way you are, yeah..

Vart jag mig i lisebergshallen vänder står vi där och skriker sönder.

Vad jag och Karro gjorde i lördags? Vart vi var nånstans? Ja hur var det nu igen.. P3 GULD GALAN FÖR SATAN! Två så satans fantastiska timmar som lämnade oss så starstruck att det finns inte.

Vi kommer in i lokalen och ställer oss rätt långt bak, men ändå så att vi är nära den utstickande scendelen. Galan börjar och efter ett tag lyses hela lokalen upp. Och vad ser vi? Jo, tre meter bakom oss SITTER HELA SVERIGES MUSIKELIT OCH CHILLAR!

Och åh vad jag exploderade i pepphet och lycka när Björnisarna vann inte bara en, utan två gånger! Tillika Kaptenen den Röda, sjukt bra kille det där.

Och alla underbara presentatörer! Peter Appelgren, Annika Norlin, Soran Ismail, Rosa Mustaschen, Underbara bäste Pang Prego gänget, Hanna Hellquist.. Och lilla gossiga Salem Al Fakir. Man vill ju bara nypa honom i kinderna. Och Kodjo. Bäste Kodjo. Och Jason och Gina såklart. Klart att dom ska få skryta lite också om sitt pengainsamlande. Fina människor. Åh, så fina människor.

Jag kan fortfarande inte prata sammanhängande om alla intryck vi fick den kvällen. Men hade nån kommit fram efteråt och dödat mig hade jag nästan inte brytt mig.

Horse and Cart

En av favoriterna just nu. Den kan få mig att le även om jag sitter dödstrött på bussen på väg hem och det håller på att bli mörkt fastän klockan bara är halv fyra.

Winter Winds

Satan i vintergatan, vad det kryper i utförsbenen. Finns få saker som klår känslan efter ett perfekt åk i en perfekt backe eller att bara derpa sönder offpist med en bästemänniska, ramla i högar på varandra för att sedan klampa in i värmestugan och äta pannkakor. Åh.