Häpp häpp!

Nuäresåhärva. Jag har det senaste mer och mer känt att den häringa bloggen är väldigt "trång", och alla inlägg måste vara djupa/fina/väl genomtänkta etc. Har omedvetet börjat söka efter en mer laid back uttrycksform på internet, och efter att bäste Kristin skaffat sig en förjävla stilig tumblr vill ju inte jag vara sämre! 

SÅ: http://pankanki.tumblr.com/ 

Lite mer gött skitsnack och vardagsdravel, och med större chans till uppdatering vad som sker i nuläget! Farväl kära blogspot, tack för vistelsen. 

In Between

Internet, telefon, blogg, katt, bok, städning, mat, manikyr och pedikyr. Vad har dom gemensamt? Jo, dom blir alla helt plötsligt hur roliga och intressanta som helst. När då? Jo, när man har en halvfull uppsats som stirrar på en med onda times new roman-ögon. Helst ska den vilja bli inlämnad dagen efter också.

Jag håller huvudet över ytan genom att planera stunder i min favoritfamn och räkna ner dagarna tills vi får kasta omkring vita mössor i luften och vara småpackade i skolan.

Andas.

Rulla fram.

Åh, hade en sån fin stund tidigare idag som jag vill hålla kvar i minnet, så skriver ner den här. Satt utanför klassrummet där folk satt och var alldeles för seriösa med historia. Försökte imitera seriositeten, gick sådär. Sen efter en stund kom jag att tänka på att det snart var lunch, och naturligtvis börjar jag filosifisera om vad jag var sugen på. Vill minnas att jag förlorade blicken i fjärran, la handen på magen och sa "ooohh..". Kristin iakttar mig och säger med ett flin: "Du tänkte just på mat, eller hur?" Ah, vi känner varann minsann.

Appropå mat, nu måste jag springa till ugnen och hämta ut två rykande färska varma mackor med fetaost, oliver, tomat och ost.

Mat alltså.

Hard Times

"Ibland kändes det som om hon kunde definiera sitt liv utifrån det hon oroade sig för klockan tre på natten"

- Från boken En Dag. Utifrån en hel bok var det här det enda bra, nej till och med klockrent. Nåt man fastnar på och bär med sig. Författaren kanske la allt krut på just den meningen och sen.. ja, då fanns det inte mycket kvar att hämta.

.

It's always darkest before the dawn.

En annan typ av disco.

Har fastnat totalt och alldeles enormt för Detektivbyrån det senaste. Hur har jag inte kunnat göra det innan? Just nu är min hjärna alldeles för sprängfylld med gulgrönt snor som helst skulle vilja komma ut ur min näsa, öron och ögon samtidigt för att göra bra formuleringar om hur fina de är. Hursom. Fin fin fin skit. Kan det vara nåt annat när man känner sig som Amelie när man lyssnar på dom?

Vision of Division

Alltså. Något av det mest frustrerande som finns måste ju vara när man hör en ny låt. Musiksättningen är sjukt bra och ger låten nåt speciellt man inte hört så mycket av innan. Men så börjar sångaren sjunga, och hen har jordens mest störande röst någonsin. GAH! Sådant fruktasvärt slöseri med musik. Ge stycket till nån annan vettja, för lite välgörande ändamål sådär. Snälla?